”Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet. Jag ville sätta upp mina egna villkor för mitt liv, göra mina egna misstag och lära mig av dem. Och jag ville stå på mina egna två ben och ta ansvar för mina egna handlingar. Inte låta någon annan bestämma över hur jag skulle tycka, tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person. För er är detta säkert inget konstigt, eftersom det är en del av det svenska levnadssättet, men för min familj var det något oerhört skrämmande.

Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

Så sa Fadime Sahindal den 20 november 2001 och bara några månader senare så mördades hon. Jag hade kunnat stanna där, för jag tycker att det Fadime sa då säger allt och är lika aktuellt idag.

Hedersrelaterat våld och förtryck och att inte alla känner och har möjlighet att forma sina egna liv är ett stort samhällsproblem. Det uppskattas att cirka 70 000 personer mellan 16-25 år upplever att föräldrars uppfattningar, religion eller kultur sätter gränser för vem de kan gifta sig med.

Som Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbunds (SKR:s) ordförande vet jag  att våra kvinno- och tjejjourer dagligen kommer i kontakt med flickor, pojkar, kvinnor och män som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

SKR som är en organisation med visionen ”Ett jämställt samhälle fritt från våld” uppmanar alla att våga se, tala om och motverka detta våld och förtryck. Det får inte alltså inte stanna vid fina högtidstal.  Det är vi är skyldiga Fadime och andra modiga kvinnor och män som t o m har mördats i sin kamp för friheten för alla att forma sitt liv.

Då är det naturligtvis viktigt att alla som är utsatta för våld och förtryck får stöd och hjälp.

Men för att verkligen få till en förändring behöver samhället även se och ha kunskap om hela strukturen som möjliggör detta våld och förtryck. Det är då viktigt att även fokusera på förövare och också arbeta på ett förebyggande sätt.

Vi inom SKR försöker med detta t ex genom projektet ”Ur barnens perspektiv” där vi med samtalsledare på flera olika språk öppnar upp för samtal och reflektioner kring barn, barnuppfostran i Sverige. Samtalen har kommit att handla om, ämnen som jämställdhet, integration i stort, sexualitet och våld. Barnperspektivet är en mycket bra utgångspunkt för samtal, det hjälper till att föra upp svåra frågor och öppnar upp för diskussion om samhälle och familj i stort.

Det kan också handla om att som en utav SKR:s medlemmar Systerjouren Somaya framför   att se över lagstiftningen och  brottsrubriceringar. De enskilda brotten skulle kunna samlas ihop till något som omfattar hedersrelaterade brott, precis som man gjort med brottet grov kvinnofridskränkning, och nu senast stalkning. När en pappa kommer med en snara, uppmanar sin dotter att hänga sig och säger ”du kan ta den långa vägen eller den korta vägen” så räknas det idag som ofredande när det egentligen är så mycket allvarligare. Detta kan inte vara rimligt och jag tar också till mig detta i min roll som riksdagsledamot och lagstiftare.

Låt oss tillsammans ha Fadimes ord med oss och tänka på att förändring börjar med dig själv.

Carina Ohlsson

Carina Ohlsson är ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksorganisation, SKR. Läs mer om SKR här.

Det tragiska i Fadimes fall var att omvärlden inte fanns inte där för
henne som det stöd vi behöver vara för just de personerna. Det gör att
hennes risktagande måste mötas med än mer tryck på politiken och
samhället att stå upp för alla de som fortfarande hotas av heders-
eller skamrelaterat våld.

Det finns många områden där politiken behöver ta skamrelaterat våld i
beaktande. Hur vi kan motverka icke-frivilliga äktenskap. Behovet av
resurser till kvinnojourer för tolkar och personal med förståelse för
olika sorters våld. Riktlinjer för kompetensutveckling inom alla de
yrkeskategorier som har möjlighet att upptäcka våld; som polis,
socialtjänst, lärare.

Hela mitt politiska engagemang vilar på basen av frustration och ilska
över hur människor blir bestraffade när de gör sina – för mig -
självklara livsval. Hur du vill leva, vem eller vilka du väljer att dela
ditt liv med och på vilket sätt du vill uttrycka din identitet. För mig
är det grunden till all sorts livskvalitet och ska alltid bemötas av
öppenhet, respekt och likabehandling.

Det fruktansvärda öde som drabbade Fadime får oss att inte glömma det.

Anders Wallner
partisekreterare Miljöpartiet de gröna

Polisen har gett i uppdrag till BRÅ att se över hedersrelaterade våldet. Även Rikspolisstyrelsen ser samverkan mellan myndigheter som A och O för att förebygga hedersvåld och hjälpa de utsatta.

Det gäller att satsningen som görs i hela landet, avslutar Martin Permén.

Förra året när jag debuterade med min roman ”Stjärnalösa nätter” var inte bara att lyckas som författare i en redan hårt konkurrerande litterär värld, eller att få en ung pojkes dröm att uppfyllas, eller att få ut en röst i en värld av stängda öron.

Utan det handlade också om att ge liv igen till Pela och Fadime. Att varenda ord jag skrev i boken var ett febrilt försök av hjärt- och lungräddning att få dom tillbaka till oss.

Det hemska med deras bortgång var inte själva döden. Det hemska är att VI visste men inte agerade. Den ångesten måste vi ta lärdom ifrån.
Att JA vi måste agera,
JA vi måste våga prata om det.
JA det kan hända vilken kultur som helst.
JA det kan hända i vilken religion som helst.
JA, det kan hända båda könen.

Jag vet….jag gick samma väg som flickorna.

Vi sörjer inte längre. tack vare GAPF så är flickorna vid mer liv än någonsin. Deras bortgång har INTE varit förgäves. Vi ska manifestera när vi tänker på vad dom dog för,
För dessa hjältinnor har gett oss något att leva för.

Arkan Asaad

Arkan Asaad är kurd bördig från Eskilstuna. Han gav ut boken ”Stjärnlösa nätter” som handlar om hur hedersvåldet även drabbar unga killar. Läs mer på Arkans hemsida här.

Tragedin var så djup att politikens svek blev förfärande tydligt. Efter mordet på Fadime var det inte längre möjligt för samhället att blunda för hedersrelaterat våld, med det förtryck och den förföljelse som Fadime själv hade vittnat om.

Själv mötte jag frågan om hedersvåld för första gången i min roll som forskare, under sent 1990-tal. Jag drev ett forskningsprogram om kvinnors ställning i framtidens svenska samhälle. Då blev jag kontaktad av rättssociologen Astrid Schlytter, som tidigt riktade ljuset mot hederskulturens problem.

Astrid Schlytter fick mig att förstå att forskning om kvinnors framtid i Sverige inte längre kunde blunda för frågor om hederskultur och värderingskonflikter. Svenska feminister måste tänka om. Hon ställde de viktiga frågorna. ”Vem tar den utsatta flickans parti?” ”Vilket ansvar har politiken?” Schlytters kritik mot 1990-talets svenska politik var chockerande skarp. Politiken hade inte bara försummat att ta unga, utsatta kvinnors parti. Den hade gått ut på att osynliggöra deras utsatthet.

Idag är läget ett annat. Insikten om hedersrelaterat våld och förtryck har vuxit, bland politiker och forskare. Fler vill försvara unga kvinnors rätt till ett eget liv.

Men mycket återstår att göra.

En stor utmaning handlar om att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. Trots att svensk lag i princip gör klart att äktenskap ska ingås av fri vilja från 18 års ålder, drivs många unga in i ofrivilliga äktenskap. Skärpt lagstiftning krävs. Samhället måste stå på de ungas sida.

En annan utmaning handlar om att försvara den starka, generella välfärdspolitiken.

Kvinnors frihetskamp, genom historien, har handlat om att skapa ett eget handlingsutrymme, i relation till familj och släkt. Därför är det oroväckande att den generella svenska välfärdspolitiken inte längre lika tydligt som tidigare värnar individens rätt till social trygghet och personlig autonomi. Allt mer ansvar för försörjning och välfärd skjuts över på familjen. Det drabbar alla kvinnor, men allra mest de kvinnor som är i störst behov av samhällets stöd.

Många kvinnor som går emot hedersförtryckets påbud om hur kvinnor ska vara och leva tvingas att välja mellan sin frihet och sin familj. Det är i grunden ett omöjligt val. Att bli förskjuten från sin familj är ett trauma i sig. Då krävs socialt stöd så att ett fängelse inom familjen inte bara byts ut mot ett annat fängelse: fattigdom och isolering. Den som tvingas bryta helt med familj och släkt för att fly undan hot måste få chansen att bygga en ny framtid.

Vi ska aldrig glömma Fadimes öde och hennes kamp för ett eget liv i frihet och värdighet. Vi ska heller aldrig glömma alla de kvinnor som i tystnad lever ett liv utan frihet under hedersrelaterat förtryck, och inte heller alla de kvinnor som kämpar för rätten att få vara sin egen.

Vi ska aldrig glömma, därför att kampen berör själva kärnan i varje människas liv: längtan efter att växa och utvecklas, med de drömmar och förmågor som vi alla bär inom oss.

Vi ska aldrig glömma Fadime, och aldrig glömma att demokrati och gemensamt ansvar behövs för att värna kvinnors rättigheter och kvinnors frihet.

Lena Sommestad

Lena Sommestad är ordförande i S-kvinnor sedan 2011. Hon är till yrket professor i ekonomisk historia.

Saga Rosén finns på plats.

Fadime däremot, hon riskerade livet för sin rätt att uttrycka sig. Varje gång hon talade om hedersförtryck, om de hot hon, och många andra med henne, levde under, var det inte någon akademisk fråga, inget språkspel eller något kokett flirtande med extremism, som vissa intellektuella och författare kan ägna sig åt, och ändå anses fullt respektabla. Nej, det var på riktigt hon gjorde uppror mot de negativa aspekterna av sin egen kulturella bakgrund och det var i fullt medvetande om att hon tog en risk på liv och död.

Detta tror jag är en av de svåraste sakerna att ta in för många av detta lands debattörer. Man är så van vid att det handlar om att positionera sig, om ett slags strategispel, där det gäller att satsa på rätt häst, ha rätt åsikt och umgås i rätt gäng för att vinna poäng i ett underligt spel med regler som man själv är med och gör upp efterhand. Ord som ”rasist”, ”nazist”, ”islamofob” och andra av samma slag slängs runt som trubbiga vapen som man använder för att försöka oskadliggöra personer som enbart hotar ens möjligheter att få uppmärksamhet och lyckas ta plats i på arenan i mediacirkusen.

Så kommer då en sådan som Fadime, och efter henne många andra, varav flera medverkar här på bloggen, och talar om hedersförtryck, om uråldriga sedvänjor som kringskär svenska ungdomars möjligheter att leva, växa och utvecklas fritt i detta land, bara för att de kan ha rötter i andra delar av världen, och anses vara ”del” av en annan kultur än den svenska. Det är en bisarr tanke att människor från olika kulturer skulle ha olika behov. Det är där som idén om multikulturalism, med olika kulturer som liksom ska existera sida vid sida, och där varje individ tänkes existera som del av ett eller annat kollektiv, riskerar att bli till en mjuk variant av apartheid, där respekten för olikheterna i själva verket ofta maskerar ointresse, eller rentutsagt förakt för de individer som man på detta sätt buntar samman i den ena eller andra gruppen.

I botten på allt detta ligger frågan om de mänskliga rättigheterna, om individens frihet att forma sitt liv efter eget huvud. Det innebär inte att vi kan glömma de arv som format oss alla, historia, kultur, sociala och religiösa erfarenheter. Ingen människa är en helt isolerad punkt i universum, och allas frihet är alltid, på gott och ont, villkorad av den miljö som format dem. Men det viktigaste här i Sverige idag 2012 är den enkla principen att ingen enda, oavsett bakgrund, skall behöva känna sig begränsad i sina val, för att man av hänsyn till någon viss religiös eller etnisk grupp sätter den kollektiva identiteten före den personliga friheten. Likaså ska såklart ingen tvingas avsvära sig sitt arv – det är nog en illusion att man helt ska kunna befria sig från den historia, den uppväxt, som format en. Men var och en ska ha rätt att växa och utvecklas som människa och göra det den vill av sitt liv, älska fritt, läsa fritt, tala fritt, dyrka fritt och göra det tillsammans med de den själv väljer att göra det med.

Vare sig något krav på anpassning till en tänkt svenskhet eller lojalitet mot minoritetsgrupper får inskränka den personliga friheten för medborgaren att själv välja sina partners såväl som gudar och politiker. Ingens frihet får någonsin innebära friheten att få förtrycka andra, inte ens de egna barnen. Jag tror att det var för dessa saker, ytterst, som Fadime dog. Och den viktigaste uppgiften för oss idag, vi som lever kvar, är att själva inte vara rädda för klarspråk, också när det tar sig uttryck i anklagelser och provokationer. Vi har fortfarande en bra bit kvar att gå här, för allas rätt att få tala i egen sak, för individens rätt att forma sitt eget liv. Det är allvar, och Fadimes död är ett sorgligt vittnesmål om den saken. Hennes budskap är bra mycket viktigare och större än att ”bara” gälla invandrartjejer. Det handlar om hela vår samhälls- och människosyn, och vad vi är beredda att göra för varandra.

Tystnad dödar!

Torbjörn Elensky

Torbjörn Elensky är författare och debuterade 1998 med romanen ”På stället”. Han är regelbundet skribent på DN Kultur.

Jag tror att varje generation har sina egna kollektiva ögonblick. Ögonblick när vi minns vad vi gjorde ett visst tillfälle, vilken plats vi befann oss på, och hur sinnesstämningen hänger kvar genom livet. Ögonblick som binder oss samman. Kollektiva minnen är i flera fall positiva, men kan också vara tragiska ögonblick.

Jag kommer alltid att minnas den där kalla januaridagen 2002, då vi på TV fick höra om det brutala mordet på Fadime Sahindal. Tio år är lång tid, men ändå inte. Det känns å ena sidan som en hel evighet sedan den 22 januari 2002 –  samtidigt känns det som i går.

Jag var på den tiden förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet och befann mig på den traditionella årliga säkerhetskonferensen Folk och Försvar uppe i Sälen. Ja, den som pågår just nu dessa lika kalla januaridagar. Jag minns den tystnad som spred sig – när den unga kvinna som väckt Sverige genom sitt brinnande tal i Sveriges riksdag om hederskulturen – plötsligt själv hade mördats.

Jag var då exakt lika gammal som Fadime nämligen 26 år. Vi brann bägge för kvinnors rättigheter, vi hade studerat på universitetet och vi var inte nöjda med hur världen såg ut. Men samtidigt såg våra liv så olika ut.

Mina föräldrar hade alltid uppmanat mig att gå min egen väg. Fadimes släkt hade valt åt henne. Min familj stöttade mig i beslutet att studera på universitet. Hennes familj tyckte att hennes kunskapstörst var onödig. Mina föräldrar lade sig inte i vem jag blev förälskad i. Hennes mamma och pappa ville gifta bort henne med en kusin. Mina släktingar var stolta över mina val. Hennes bröder var rädda för hennes vägval. Jag hade valt min identitet. Andra hade valt Fadimes liv och valde att också avsluta det.

Mordet på Fadime blev en väckarklocka, ett brutalt uppvaknande ur en svensk törnrosaslummer, där vi naivt levde efter bilden att alla flickor som växte upp till kvinnor i vårt land levde under samma villkor, möjligheter och chanser. Visst hade vi hört om hedersförtryck och hedersvåld tidigare, men mordet på Fadime och den kamp som feministiska hjältinnor som fantastiska Sara Mohammad fört kom först nu i centrum. Trots att tio år har gått sedan mordet återstår mycket att göra och många politiker befinner sig tyvärr fortfarande i törnrosasömn, där samhället vänt ryggen åt unga flickor och pojkar i desperat behov av hjälp.

Fadime Sahindal avslutade sitt starka tal i riksdagen den 20 november 2001 med att säga:

”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem”

Sanna ord som blev hennes död.

Birgitta Ohlsson,

EU-minister (fp)

 Hon var nästan färdig med sin utbildning på Socialhögskolan i Östersund och hade ett stort äventyr framför sig. Hon skulle göra sin praktik i Kenya! Kanske tänkte Fadime på hur mycket som hade hänt sedan den svåra tiden några år tidigare, då hon hotats av sin familj, då hennes pojkvän förolyckades, då hon hade varit ”Fadime” med hela svenska folket. Kanske tänkte hon att livet ändå hade fortsatt, att hon ändå hade kommit vidare, och att hon hade fått ny kontakt med sin mor Elif, som hon älskade så mycket.

Det som hon ville göra, måste göra, innan hon reste, det var att ta farväl av sin mor och sina småsyskon, Songül som hela tiden hade varit hennes kontakt och som hade varit vägen in tillbaka till modern, och Nebile som bara var 14 år. Men, tror jag, viktigast var att träffa mamma Elif.

 På något sätt fick Fadimes far Rahmi vetskap om att Fadime var i Uppsala. Jag tror att någon av en händelse fick syn på Fadime vid Centralen eller på bussen, och att det nådde fram till fadern.

Om den personen inte ringt, om Fadime hade fått säga adjö, sovit över hos sin väninna och sedan rest till Kenya? Vad hade hon gjort idag?

Fadime hade talat om sin och andras situation i riksdagen ett par månader tidigare. Inte för riksdagen, utan för Röda korset som hade lånat lokalerna, och med löfte om att Fadimes namn inte skulle synas utåt. Men Fadime hade hållit ett tal, och visat samma engagemang som tidigare, hennes åsikter var lika starka, hennes framförande lika intensivt. Socialsekreteraren Fadime Sahindal hade mycket väl kunnat arbeta med invandrartjejer, hon hade blivit accepterad eftersom hon visste vad de upplevde, hon hade haft kunskap om hur de tänkte och kände. Och ibland skulle någon känna igen henne och säga ”är inte du den Fadime som jag såg i TV så mycket förr i tiden, som berättade om hedersvåld och hederskultur?”

Fadime ville inte bli en martyr, hon ville inte bli en ikon. Hon ville vara en vanlig tjej, ha sin frihet att göra det hon ville med sitt liv. Fadime hade kommit långt. Hon visste att många andra flickor med hennes bakgrund fortfarande levde i tvång, i ett liv de inte själva valt. Det är mycket troligt att hon hade varit en aktiv och stor kraft i ”Föreningen glöm aldrig Pela”.

Leif Ericksson

 Leif Ericksson var Fadime Sahindals advokat. Han kommer att tala vid minneshögtiden på Uppsala stadsteater. Leif har tillsammans med journalisten Ulf Broberg skrivit boken ”Du ska dö: En dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal”. Boken lanseras fredagen den 20/1.