Hem > Fadime Sahindal > Gästbloggare: Birgitta Ohlsson, EU-minister (fp)

Gästbloggare: Birgitta Ohlsson, EU-minister (fp)

 

Jag tror att varje generation har sina egna kollektiva ögonblick. Ögonblick när vi minns vad vi gjorde ett visst tillfälle, vilken plats vi befann oss på, och hur sinnesstämningen hänger kvar genom livet. Ögonblick som binder oss samman. Kollektiva minnen är i flera fall positiva, men kan också vara tragiska ögonblick.

Jag kommer alltid att minnas den där kalla januaridagen 2002, då vi på TV fick höra om det brutala mordet på Fadime Sahindal. Tio år är lång tid, men ändå inte. Det känns å ena sidan som en hel evighet sedan den 22 januari 2002 –  samtidigt känns det som i går.

Jag var på den tiden förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet och befann mig på den traditionella årliga säkerhetskonferensen Folk och Försvar uppe i Sälen. Ja, den som pågår just nu dessa lika kalla januaridagar. Jag minns den tystnad som spred sig – när den unga kvinna som väckt Sverige genom sitt brinnande tal i Sveriges riksdag om hederskulturen – plötsligt själv hade mördats.

Jag var då exakt lika gammal som Fadime nämligen 26 år. Vi brann bägge för kvinnors rättigheter, vi hade studerat på universitetet och vi var inte nöjda med hur världen såg ut. Men samtidigt såg våra liv så olika ut.

Mina föräldrar hade alltid uppmanat mig att gå min egen väg. Fadimes släkt hade valt åt henne. Min familj stöttade mig i beslutet att studera på universitet. Hennes familj tyckte att hennes kunskapstörst var onödig. Mina föräldrar lade sig inte i vem jag blev förälskad i. Hennes mamma och pappa ville gifta bort henne med en kusin. Mina släktingar var stolta över mina val. Hennes bröder var rädda för hennes vägval. Jag hade valt min identitet. Andra hade valt Fadimes liv och valde att också avsluta det.

Mordet på Fadime blev en väckarklocka, ett brutalt uppvaknande ur en svensk törnrosaslummer, där vi naivt levde efter bilden att alla flickor som växte upp till kvinnor i vårt land levde under samma villkor, möjligheter och chanser. Visst hade vi hört om hedersförtryck och hedersvåld tidigare, men mordet på Fadime och den kamp som feministiska hjältinnor som fantastiska Sara Mohammad fört kom först nu i centrum. Trots att tio år har gått sedan mordet återstår mycket att göra och många politiker befinner sig tyvärr fortfarande i törnrosasömn, där samhället vänt ryggen åt unga flickor och pojkar i desperat behov av hjälp.

Fadime Sahindal avslutade sitt starka tal i riksdagen den 20 november 2001 med att säga:

”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem”

Sanna ord som blev hennes död.

Birgitta Ohlsson,

EU-minister (fp)

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: