Hem > Fadime Sahindal > Gästbloggare: Torbjörn Elensky, författare

Gästbloggare: Torbjörn Elensky, författare

Det är lätt att ibland känna att ens ord väger så lätt, när man som jag lever på att skriva. Jag riskerar ingenting, nästan vad jag än säger. Kanske att bli utesluten ur vissa sammanhang, eller misstänkliggjord, om jag säger något olämpligt, något grovt rasistiskt eller hatiskt. Men eftersom jag inte hyser några sådana åsikter eller känslor har jag inte heller behov av att uttrycka dem.

Fadime däremot, hon riskerade livet för sin rätt att uttrycka sig. Varje gång hon talade om hedersförtryck, om de hot hon, och många andra med henne, levde under, var det inte någon akademisk fråga, inget språkspel eller något kokett flirtande med extremism, som vissa intellektuella och författare kan ägna sig åt, och ändå anses fullt respektabla. Nej, det var på riktigt hon gjorde uppror mot de negativa aspekterna av sin egen kulturella bakgrund och det var i fullt medvetande om att hon tog en risk på liv och död.

Detta tror jag är en av de svåraste sakerna att ta in för många av detta lands debattörer. Man är så van vid att det handlar om att positionera sig, om ett slags strategispel, där det gäller att satsa på rätt häst, ha rätt åsikt och umgås i rätt gäng för att vinna poäng i ett underligt spel med regler som man själv är med och gör upp efterhand. Ord som ”rasist”, ”nazist”, ”islamofob” och andra av samma slag slängs runt som trubbiga vapen som man använder för att försöka oskadliggöra personer som enbart hotar ens möjligheter att få uppmärksamhet och lyckas ta plats i på arenan i mediacirkusen.

Så kommer då en sådan som Fadime, och efter henne många andra, varav flera medverkar här på bloggen, och talar om hedersförtryck, om uråldriga sedvänjor som kringskär svenska ungdomars möjligheter att leva, växa och utvecklas fritt i detta land, bara för att de kan ha rötter i andra delar av världen, och anses vara ”del” av en annan kultur än den svenska. Det är en bisarr tanke att människor från olika kulturer skulle ha olika behov. Det är där som idén om multikulturalism, med olika kulturer som liksom ska existera sida vid sida, och där varje individ tänkes existera som del av ett eller annat kollektiv, riskerar att bli till en mjuk variant av apartheid, där respekten för olikheterna i själva verket ofta maskerar ointresse, eller rentutsagt förakt för de individer som man på detta sätt buntar samman i den ena eller andra gruppen.

I botten på allt detta ligger frågan om de mänskliga rättigheterna, om individens frihet att forma sitt liv efter eget huvud. Det innebär inte att vi kan glömma de arv som format oss alla, historia, kultur, sociala och religiösa erfarenheter. Ingen människa är en helt isolerad punkt i universum, och allas frihet är alltid, på gott och ont, villkorad av den miljö som format dem. Men det viktigaste här i Sverige idag 2012 är den enkla principen att ingen enda, oavsett bakgrund, skall behöva känna sig begränsad i sina val, för att man av hänsyn till någon viss religiös eller etnisk grupp sätter den kollektiva identiteten före den personliga friheten. Likaså ska såklart ingen tvingas avsvära sig sitt arv – det är nog en illusion att man helt ska kunna befria sig från den historia, den uppväxt, som format en. Men var och en ska ha rätt att växa och utvecklas som människa och göra det den vill av sitt liv, älska fritt, läsa fritt, tala fritt, dyrka fritt och göra det tillsammans med de den själv väljer att göra det med.

Vare sig något krav på anpassning till en tänkt svenskhet eller lojalitet mot minoritetsgrupper får inskränka den personliga friheten för medborgaren att själv välja sina partners såväl som gudar och politiker. Ingens frihet får någonsin innebära friheten att få förtrycka andra, inte ens de egna barnen. Jag tror att det var för dessa saker, ytterst, som Fadime dog. Och den viktigaste uppgiften för oss idag, vi som lever kvar, är att själva inte vara rädda för klarspråk, också när det tar sig uttryck i anklagelser och provokationer. Vi har fortfarande en bra bit kvar att gå här, för allas rätt att få tala i egen sak, för individens rätt att forma sitt eget liv. Det är allvar, och Fadimes död är ett sorgligt vittnesmål om den saken. Hennes budskap är bra mycket viktigare och större än att ”bara” gälla invandrartjejer. Det handlar om hela vår samhälls- och människosyn, och vad vi är beredda att göra för varandra.

Tystnad dödar!

Torbjörn Elensky

Torbjörn Elensky är författare och debuterade 1998 med romanen ”På stället”. Han är regelbundet skribent på DN Kultur.

Annonser
Kategorier:Fadime Sahindal Taggar:
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: