Arkiv

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Martin Permén, Rikspolisstyrelsen om tvångsäktenskap, hedersbrott och polisens roll

januari 20, 2012 Lämna en kommentar

Fler och fler modiga personer vågar tala om sin utsatthet för hedersvåld. Det krävs då att fler myndigheter är modiga, säger Martin Permén, ansvarig för hedersrelaterat våld vid Rikspolisstyrelsen.

Polisen har gett i uppdrag till BRÅ att se över hedersrelaterade våldet. Även Rikspolisstyrelsen ser samverkan mellan myndigheter som A och O för att förebygga hedersvåld och hjälpa de utsatta.

Det gäller att satsningen som görs i hela landet, avslutar Martin Permén.

Annonser
Kategorier:Uncategorized

Direkt från Stadshuset: Anna König Jerlmyr

januari 20, 2012 Lämna en kommentar

Stockholms socialborgarråd  Anna König Jerlmyr har precis hållt sitt inledningsanförande där hon talade om vikten av fortsatt arbete mot hedersvåld och myndighetssamverkan.

Kategorier:Uncategorized Taggar:,

Minnesstund i riksdagen för Fadime idag

januari 18, 2012 Lämna en kommentar

Idag hålls minnesstund för Fadime i riksdagen, klockan 13:00. Bland annat kommer Fadimes tal att läsas upp av riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar.

Saga Rosén finns på plats.

Kategorier:Uncategorized

Gästblogg: Bahareh Andersson om Fadimes arv

januari 8, 2012 7 kommentarer

 

Fadimes arv efter tio års av misslyckande integrationspolitik i Sverige

Fadime Sahindal mördades av sin pappa den 21 januari 2002 och i samma stund föddes  Fadimedebatten i Sverige.

Sedan mer än tio år håller myndigheter och politiker på med ”lagstiftningar” och mera och ännu mera ”utbildningar” för myndigheter. Under tiden så växer sig hedersförtrycket i de segregerade medeltida öarna starkare. Våra godtrogna politiker tror på fullt allvar att ”utbilda bort” kulturrelativismens idévärd hos de bland annat ledande professorerna som t.ex. Massoud Kamali, Eva Lundgren, Maud Eduards och andra vilka skrämmer svenskarna till tystnad med ”rasisthotelser” om de bara vågade se sammanhanget mellan heder, våld och kultur?

Ja! Jag talar nu alltså om en politisk praktik och inte om den vetenskapliga kulturrelativismen som är en antropologisk metod för att förstå kulturer inifrån. Några exempel till. Så som jag vet, ministern Sabuni gav Ungdomsstyrelsen uppdraget att kartlägga hedersförtryckets utbredning och att stödja föreningar som arbetar mot hedersförtryck, och det är bra. Men, samma myndighet skickar också pengar till flera antidemokratiska organisationer som t.ex. Tuff en organisation som sprider hat mot homosexuella och förbjuder vänskapen med icke troende, avslöjar SvD.

(http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ge-inga-bidrag-till-hatet_6315534.svd)

En annan myndighet, Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) skickar årligen mer än femtio millioner kr. till olika minoritets samfund vilka befäster kyskhetskulturer. Pengar skickas också till de etniska manliga föreningarna vilka t.o.m. öppet fördömde Fadimes ”svek mot sin kultur”.

Fryshuset anställer en ung imam som vägrar ändå att säga ja till kvinnopräster och ja till rätten till att välja sin sexualitet. Den syrisk ortodoxa biskopen, Benjamin Atas fördömer också homosexualitet och hotar offentligt med att bryta kontakten med den svenska kyrkan om de viger homosexuella. Ingen svensk politiker vågar ens bemöta hans uttalande medan den svenske pastorn Åke Gren ställs inför rätten för liknade hatbrott. En imam i Rinkeby utfärdar dödshot mot ett fåtal somaliska konvertiter och bara en okänd liten tidning rapporterar skandalen i några rader.

”Toleranta” (fega) politiker beviljar ledighet från undervisning (skolborgarrådet) för flickor. De kämpar med näbbar och klor för att försvara tjejers ”rätt” till heltäckande klädsel samtidigt som de kämpar för religionsförtryckta kvinnors rätt att slippa samma klädsel i andra länder. I Sverige är till och med polisen rädd för att bli kallad för ”rasist” och klarar inte undersökningarna om balkongflickorna som det framgick i P 1 reportaget.

Ja kära läsare riksdagsmannen Waberi är bara ett av de symptomen på den svenska kulturrelativismens utbredda policy. Alltså en av de mest absurda!

Och förvånande, häromdagen publicerade tidningen City i Malmö ett kort reportage om debatten mellan tre kända feminister, dvs. Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand. I tidningen City i Malmö, sidan två under rubriken ”Det räcker för fan inte med hästsvans” sitter Schyman och Sahlin tillsammans med Wetterstrand och kommenterar bland annat finansminister Anders Borgs hästsvans. Ni får läsa hela skämtet själva.

http://np.netpublicator.com/netpublication/n18595282

 

Mona Sahlin fokuserar på att kvotera svenska bolagsstyrelser istället för att prioritera djupt kränkande problem där unga tjejer i Sverige försvinner eller gifts bort med tvång. Gudrun Schyman är förbannad på Anders Borgs hästsvans och Wetterstrand tycker att det är pinsamt att unga tjejer ska växa upp med den viljan att bli prinsessor eller drottningar.

Kära medsystrar efter det är att skandalen uppdagades med en skolrektor med medeltida idéer och en förolämpande syn på kvinnor som blev invald i nya moderaternas parti så sträckte jag ut en hand om hjälp. Ingen av er hjälpte mig. Ingen av er tog till orda eller höjde rösten. Varför? Är det viktigare med Anders Borgs hästsvans än Herr Waberis medeltida åsikter?

Kulturrelativism har närmast blivit ett akademiskt ämne i sig, som paradoxalt nog, drivs främst av konservativa invandrare eller vänsterfeminister, vilka därmed går religiösa fundamentalisters ärenden, istället för att försvara kvinnors intresse som de påstår sig vilja. Det är en ordakrobatik på ”hög nivå” med en bakvänd logik som förstärker kulturell förtyck mot invandrarkvinnor.

Nöden kräver att det satsas hundratals millioner på att hjälpa de ungdomar vilka redan hotas av hedersbrott, att myndigheter hedersutbildas på löpande band sedan tio år medan ingen vill eller vågar ta itu med roten till problemet. Att å ena sidan förebygga hedersvåld och å andra sidan stödja hederskulturers profeter och deras organisationer är en ren omöjlighet. Därför hävdar jag att denna kulturrelativistiska praktik, parallellt med hedersnormerna, också har bidragit till de i Sverige begångna hedersmorden. Något liknade har redan sagts år 2001, av Fadime Sahindal.

Nu är min fråga till de svenska feministerna. Vad skulle ni göra om det var svensk-svenska familjer som dömde sina döttrar till döden eller tvingade de att hoppa från balkongen därför att de råkade smutsa ned familjens heder genom att bli kär – utan släktens tillstånd? Vad skulle ni göra om de 70. 000 ungdomarna som inte kommer att få välja fritt sina framtida partner var etniska svenska ungdomar och inte invandrarungdomar? Ja, jag gissar att då skulle ni plocka upp gatustenarna och gå rasande till attack mot de organisationer och samfund vilka sprider könsapartheid och predikar kyskhetstvång och oskuldskontroll. Men, det handlar inte om svenskar utan om en månkulturell medeltid och då råder det tystnad eller handlingsförlamning så att alla, de utsatta ungdomarna och vi, en majoritet av demokratiska invandrare, får lida för detta. Jag är intresserad av era svar.

 Bahareh Andersson 

Bahare Andersson är människorättsaktivist, samhällsdebattör och kvinnofridssamordnare i Hörby kommun. Bahare bloggar här.

Kategorier:Uncategorized

Fadimes tal i riksdagen 20 november 2001

december 20, 2011 Lämna en kommentar

Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit i dag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur. Hur svårt det är att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället som står för helt andra värden och synsätt.

Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom dem får förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och min familjs.

Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.

Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap.

När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl. Till en början var allt frid och fröjd men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka med mina svens-ka kamrater, eller delta i aktiviteter utanför skolan. Jag skulle gå direkt hem och hjälpa min mor med hushållsbestyren och uppfostras till en fin flicka.

Mina föräldrars syn på skolan var att det var bra om jag kunde lära mig att läsa och skriva för att bli deras länk ut i det svenska samhället eftersom de själva var analfabeter. Men några högre studier än så ansåg de inte att jag behövde. Man behöver ingen utbildning för att ta hand om man och barn.

När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma vilken man jag skulle dela mitt liv med.

Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider. Men till skillnad från mina föräldrar så levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och tittade på svensk teve.

Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som rådde här. Jag började därför tänja mer och mer på gränserna. Jag fortsatte att träffa mina svenska kamrater, fika på kafŽer och komma hem senare än den utsatta tiden.

Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet. Jag ville sätta upp mina egna villkor för mitt liv, göra mina egna misstag och lära mig av dem. Och jag ville stå på mina egna två ben och ta ansvar för mina egna handlingar. Inte låta någon annan bestämma över hur jag skulle tycka, tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person. För er är detta säkert inget konstigt, eftersom det är en del av det svenska levnadssättet, men för min familj var det något oerhört skrämmande.

Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.

Dessa uppfattningar hade de skapat sig utifrån sina egna förutfattade meningar. De kände ju inte några svenskar och de ville inte heller umgås med dem. Till en början balanserade jag mellan de kurdiska traditionerna och kraven som fanns på mig ute i det svenska samhället. Jag var enormt kluven och enormt förvirrad och jag var tvungen att leva ett dubbelliv, allt för att tillfredsställa båda kulturernas förväntningar på mig som ung kvinna.

Men så en dag hände det som inte fick hända: jag träffade en svensk man. Han hette Patrik, och Patrik och jag förälskade oss i varandra. Till en början var jag livrädd för vad detta skulle innebära för mig och jag förklarade för honom vilka förutsättningar som måste gälla. Mina föräldrar fick inte under några som helst omständigheter veta något om oss.

Trots riskerna valde vi att inleda ett förhållande, även om det innebar att vi endast kunde träffas inom fyra väggar och ständigt leva med skräcken att bli upptäckta. Efter ett års förhållande var vi trötta på att jämt träffas inomhus och smyga med vår kärlek och började bli alltmer oförsiktiga.

Vi började stegvis visa oss ute tillsammans på ställen där vi kunde vara någorlunda säkra på att inte träffa på någon i familjen eller släkten. En dag ledde vår oförsiktighet till att vi upptäcktes av min far, som självklart exploderade av ilska och började slå på mig och Patrik.

Hans reaktion var för mig fullt förståelig. Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna om och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet. Om den nyblivne maken till hans döttrar får veta att hon inte är oskuld på bröllopsnatten kan han direkt kräva skilsmässa.

Än i dag överlämnas det blodfläckade lakanet till brudens svärmor så att hon kan visa sin omgivning att de har fått en ärbar och ren kvinna. Eftersom familjen förstod att vi var ett par kunde de snabbt dra slutsatsen att jag inte längre hade kvar min oskuld.

För dem innebar detta att jag aldrig skulle kunna Sÿ att de aldrig skulle kunna gifta bort sin dotter på det sedvanliga sättet, med en kurdisk man. Vilket enligt dem var meningen med livet för mig. Jag hade dragit skam över familjen och hotade deras ställning gentemot deras omgivning. Jag hade gjort något oförlåtligt, något som aldrig tidigare hade gjorts i min släkt.

Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig hora som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet, för att bevara sin heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.

Ensam och övergiven av familjen blev jag tvungen att snabbt lämna Uppsala för jag visste att om de fick tag på mig skulle de ta livet av mig. Jag flyttade upp till Sundsvall. Mina föräldrar spårade upp mig ganska snabbt och fick reda på var jag befann mig.

Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.

Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick, och ju mer jag stod på mig och vägrade underkasta mig, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt mig för att vända mig till polisen för att få skydd och informera dem om min situation så att de skulle vara insatta i fall något skulle hända mig.

Till min stora förskräckelse tog polisen mig inte på allvar, för dem var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna. Polisen förstod sålunda inte allvaret i min situation och deras oförstånd blev till ett, enligt mig, respektlöst och kränkande beteende.

Vad förväntar du dig utav oss? Vi har inte råd att tillhandahålla dig en vakt som bevakar dig dygnet runt, blev polisens svar till mig. Med tungt hjärta gick jag från polisstationen utan att ha fått någon som helst hjälp. Jag var helt enkelt tvungen att hjälpa mig själv bäst jag kunde.

Som en sista utväg vände jag mig till massmedia för att få hjälp, och detta kom att bli mitt effektivaste skydd. Min tanke var att skapa debatt kring problematiken och därigenom se till att strålkastarna var riktade mot min familj. På så sätt försökte jag få dem att backa undan. Och mitt fall fick stor uppmärksamhet eftersom det var under samma period som ett flertal andra fall av hedersgärningar blev omskrivna.

Fallet Sara i Umeå var det mest omtalade. Hon var, liksom jag, en tjej från Mellanöstern. Hon ströps av sina kusiner för att hon ville leva sitt eget liv. Av samma anledning blev också en tjej från Stockholm knivskuren av sina släktingar. Jag valde att uppriktigt berätta om de förhållanden utländska tjejer var tvungna att leva under här i Sverige. Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.

Vid ett nytt försök att få polisens uppmärksamhet hade jag turen att komma i kontakt med en polis som hade erfarenhet av att arbeta med utländska kvinnor som var hotade och misshandlade av sina män. Han förstod direkt allvaret i min situation och informerade mig om mina rättigheter som utsatt. Men tyvärr kunde inte polisen erbjuda mig någon mer handfast hjälp än larmpaket och skyddade personliga uppgifter, eftersom det inte hade gått längre än till olaga hot.

Jag tog emot larmpaketet men tackade nej till att byta namn och gömma mig. Vad var mitt brott? Varför skulle jag gömma mig? Mediekarusellen ökade sedan lavinartat. Jag blev fullkomligt bombarderad av journalister från en stor mängd av Sveriges tidningar och radio. Jag medverkade bland annat i en dokumentär som Folkhälsoinstitutet gjorde i utbildningssyfte, och i teveprogrammet Striptease.

Min anmälan mot min far och min bror ledde slutligen till rättegång. Min far fälldes för olaga hot och min bror för olaga hot och misshandel. Direkt efter rättegången åkte jag med krossat hjärta tillbaka till Sundsvall. Tanken på att jag aldrig skulle få ha en relation med min familj smärtade mig. Och jag saknade min mor något så oerhört. Jag öns-kade inget högre än att få vara i hennes famn igen, men jag visste att det var en omöjlighet. Eftersom hennes uppgift som mor var att uppfostra mig till en lydig och fin flicka och detta hade misslyckats så fick hon skulden för det.

Hon kunde inte heller ställa sig på min sida eftersom situationen för henne då skulle förvärras ytterligare. Hon anklagade sig själv. I dag bor jag och pluggar i Östersund. Jag studerar till socionom så att jag kan fortsätta mitt arbete med att hjälpa flickor som har problem som jag har gått igenom, som jag själv har haft. Och i dag känner jag mig stark och stabil men det har tagit väldigt lång tid att komma dit där jag är i dag.

Jag har fått ge upp hela min bakgrund och börja om från början med att bygga upp mig själv, min identitet. Jag har lyckats skapa mig en plattform på vilken jag står med mina två egna ben. Jag har kämpat så mycket för att komma dit och har betalat ett väldigt högt pris. Min trygghet finner jag hos mina nya vänner som har blivit min nya familj. Trots att jag fått betala ett så högt pris så ångrar jag inte att jag tog mitt beslut att ta min frihet och gå.

Självklart är jag mycket ledsen över det som har hänt och det som jag har förlorat, men jag varken är eller tänker bli bitter över det som har hänt, för i så fall känns det som att allting skulle ha skett till ingen nytta. Min familj har förlorat sin heder och en dotter och jag har förlorat alla mina nära och kära.

Med facit i handen så tror jag att det inte hade behövt gå så långt som det har gjort i mitt fall. Hade mina föräldrar fått stöd och hjälp från en nationell organisation, exempelvis Kurdiska föreningen, så hade det inte behövt bli så här.

Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

Tack för att ni lyssnade.

Fadime Sahindal

Kategorier:Uncategorized Taggar:

Fadimedagen 2012

december 18, 2011 Lämna en kommentar

Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

– Fadime Sahindal, i Sveriges riksdag 20 november 2001.

 

Varför Fadimedagen?

Den 21 januari 2012 är det 10 år sedan Fadime hedersmördades av sin pappa i Uppsala. Fadime Sahindal hade innan sin död talat öppet om hedersvåld och hederskultur. I november 2001 talade hon för riksdagen om hennes – och många andra tjejers situation. Hon satte frågan om hedersvåld på kartan och kommer att minnas som en jämställdhetskämpe.

Det är vi som idag kämpar mot hedersvåld som har en plikt att informera om Fadimes öde och väcka diskussion om hedersproblematiken. Det är även vårt ansvar att minnas Fadime.

För att få hela landet att minnas och hylla Fadime har Glöm Aldrig Pela och Fadime Föreningen skapat ett landsomfattande event.

Målet är att vi ska hylla Fadime i minst 10 städer runt om i landet mellan den 18 och 21 januari 2012.

Engagera dig!

Vill du engagera dig inför och under Fadimedagarna? Vi behöver aktivister, funktionärer och stöd.

Kontakta oss på fadimedagen(at)hotmail.se

Kategorier:Uncategorized