Gästbloggare: Torbjörn Elensky, författare

januari 17, 2012 Lämna en kommentar

Det är lätt att ibland känna att ens ord väger så lätt, när man som jag lever på att skriva. Jag riskerar ingenting, nästan vad jag än säger. Kanske att bli utesluten ur vissa sammanhang, eller misstänkliggjord, om jag säger något olämpligt, något grovt rasistiskt eller hatiskt. Men eftersom jag inte hyser några sådana åsikter eller känslor har jag inte heller behov av att uttrycka dem.

Fadime däremot, hon riskerade livet för sin rätt att uttrycka sig. Varje gång hon talade om hedersförtryck, om de hot hon, och många andra med henne, levde under, var det inte någon akademisk fråga, inget språkspel eller något kokett flirtande med extremism, som vissa intellektuella och författare kan ägna sig åt, och ändå anses fullt respektabla. Nej, det var på riktigt hon gjorde uppror mot de negativa aspekterna av sin egen kulturella bakgrund och det var i fullt medvetande om att hon tog en risk på liv och död.

Detta tror jag är en av de svåraste sakerna att ta in för många av detta lands debattörer. Man är så van vid att det handlar om att positionera sig, om ett slags strategispel, där det gäller att satsa på rätt häst, ha rätt åsikt och umgås i rätt gäng för att vinna poäng i ett underligt spel med regler som man själv är med och gör upp efterhand. Ord som ”rasist”, ”nazist”, ”islamofob” och andra av samma slag slängs runt som trubbiga vapen som man använder för att försöka oskadliggöra personer som enbart hotar ens möjligheter att få uppmärksamhet och lyckas ta plats i på arenan i mediacirkusen.

Så kommer då en sådan som Fadime, och efter henne många andra, varav flera medverkar här på bloggen, och talar om hedersförtryck, om uråldriga sedvänjor som kringskär svenska ungdomars möjligheter att leva, växa och utvecklas fritt i detta land, bara för att de kan ha rötter i andra delar av världen, och anses vara ”del” av en annan kultur än den svenska. Det är en bisarr tanke att människor från olika kulturer skulle ha olika behov. Det är där som idén om multikulturalism, med olika kulturer som liksom ska existera sida vid sida, och där varje individ tänkes existera som del av ett eller annat kollektiv, riskerar att bli till en mjuk variant av apartheid, där respekten för olikheterna i själva verket ofta maskerar ointresse, eller rentutsagt förakt för de individer som man på detta sätt buntar samman i den ena eller andra gruppen.

I botten på allt detta ligger frågan om de mänskliga rättigheterna, om individens frihet att forma sitt liv efter eget huvud. Det innebär inte att vi kan glömma de arv som format oss alla, historia, kultur, sociala och religiösa erfarenheter. Ingen människa är en helt isolerad punkt i universum, och allas frihet är alltid, på gott och ont, villkorad av den miljö som format dem. Men det viktigaste här i Sverige idag 2012 är den enkla principen att ingen enda, oavsett bakgrund, skall behöva känna sig begränsad i sina val, för att man av hänsyn till någon viss religiös eller etnisk grupp sätter den kollektiva identiteten före den personliga friheten. Likaså ska såklart ingen tvingas avsvära sig sitt arv – det är nog en illusion att man helt ska kunna befria sig från den historia, den uppväxt, som format en. Men var och en ska ha rätt att växa och utvecklas som människa och göra det den vill av sitt liv, älska fritt, läsa fritt, tala fritt, dyrka fritt och göra det tillsammans med de den själv väljer att göra det med.

Vare sig något krav på anpassning till en tänkt svenskhet eller lojalitet mot minoritetsgrupper får inskränka den personliga friheten för medborgaren att själv välja sina partners såväl som gudar och politiker. Ingens frihet får någonsin innebära friheten att få förtrycka andra, inte ens de egna barnen. Jag tror att det var för dessa saker, ytterst, som Fadime dog. Och den viktigaste uppgiften för oss idag, vi som lever kvar, är att själva inte vara rädda för klarspråk, också när det tar sig uttryck i anklagelser och provokationer. Vi har fortfarande en bra bit kvar att gå här, för allas rätt att få tala i egen sak, för individens rätt att forma sitt eget liv. Det är allvar, och Fadimes död är ett sorgligt vittnesmål om den saken. Hennes budskap är bra mycket viktigare och större än att ”bara” gälla invandrartjejer. Det handlar om hela vår samhälls- och människosyn, och vad vi är beredda att göra för varandra.

Tystnad dödar!

Torbjörn Elensky

Torbjörn Elensky är författare och debuterade 1998 med romanen ”På stället”. Han är regelbundet skribent på DN Kultur.

Kategorier:Fadime Sahindal Taggar:

Gästbloggare: Birgitta Ohlsson, EU-minister (fp)

januari 16, 2012 Lämna en kommentar

 

Jag tror att varje generation har sina egna kollektiva ögonblick. Ögonblick när vi minns vad vi gjorde ett visst tillfälle, vilken plats vi befann oss på, och hur sinnesstämningen hänger kvar genom livet. Ögonblick som binder oss samman. Kollektiva minnen är i flera fall positiva, men kan också vara tragiska ögonblick.

Jag kommer alltid att minnas den där kalla januaridagen 2002, då vi på TV fick höra om det brutala mordet på Fadime Sahindal. Tio år är lång tid, men ändå inte. Det känns å ena sidan som en hel evighet sedan den 22 januari 2002 –  samtidigt känns det som i går.

Jag var på den tiden förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet och befann mig på den traditionella årliga säkerhetskonferensen Folk och Försvar uppe i Sälen. Ja, den som pågår just nu dessa lika kalla januaridagar. Jag minns den tystnad som spred sig – när den unga kvinna som väckt Sverige genom sitt brinnande tal i Sveriges riksdag om hederskulturen – plötsligt själv hade mördats.

Jag var då exakt lika gammal som Fadime nämligen 26 år. Vi brann bägge för kvinnors rättigheter, vi hade studerat på universitetet och vi var inte nöjda med hur världen såg ut. Men samtidigt såg våra liv så olika ut.

Mina föräldrar hade alltid uppmanat mig att gå min egen väg. Fadimes släkt hade valt åt henne. Min familj stöttade mig i beslutet att studera på universitet. Hennes familj tyckte att hennes kunskapstörst var onödig. Mina föräldrar lade sig inte i vem jag blev förälskad i. Hennes mamma och pappa ville gifta bort henne med en kusin. Mina släktingar var stolta över mina val. Hennes bröder var rädda för hennes vägval. Jag hade valt min identitet. Andra hade valt Fadimes liv och valde att också avsluta det.

Mordet på Fadime blev en väckarklocka, ett brutalt uppvaknande ur en svensk törnrosaslummer, där vi naivt levde efter bilden att alla flickor som växte upp till kvinnor i vårt land levde under samma villkor, möjligheter och chanser. Visst hade vi hört om hedersförtryck och hedersvåld tidigare, men mordet på Fadime och den kamp som feministiska hjältinnor som fantastiska Sara Mohammad fört kom först nu i centrum. Trots att tio år har gått sedan mordet återstår mycket att göra och många politiker befinner sig tyvärr fortfarande i törnrosasömn, där samhället vänt ryggen åt unga flickor och pojkar i desperat behov av hjälp.

Fadime Sahindal avslutade sitt starka tal i riksdagen den 20 november 2001 med att säga:

”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem”

Sanna ord som blev hennes död.

Birgitta Ohlsson,

EU-minister (fp)

Gästbloggare: Leif Ericksson, Fadimes advokat

januari 15, 2012 1 kommentar

För 10 år sedan levde Fadime.

 Hon var nästan färdig med sin utbildning på Socialhögskolan i Östersund och hade ett stort äventyr framför sig. Hon skulle göra sin praktik i Kenya! Kanske tänkte Fadime på hur mycket som hade hänt sedan den svåra tiden några år tidigare, då hon hotats av sin familj, då hennes pojkvän förolyckades, då hon hade varit ”Fadime” med hela svenska folket. Kanske tänkte hon att livet ändå hade fortsatt, att hon ändå hade kommit vidare, och att hon hade fått ny kontakt med sin mor Elif, som hon älskade så mycket.

Det som hon ville göra, måste göra, innan hon reste, det var att ta farväl av sin mor och sina småsyskon, Songül som hela tiden hade varit hennes kontakt och som hade varit vägen in tillbaka till modern, och Nebile som bara var 14 år. Men, tror jag, viktigast var att träffa mamma Elif.

 På något sätt fick Fadimes far Rahmi vetskap om att Fadime var i Uppsala. Jag tror att någon av en händelse fick syn på Fadime vid Centralen eller på bussen, och att det nådde fram till fadern.

Om den personen inte ringt, om Fadime hade fått säga adjö, sovit över hos sin väninna och sedan rest till Kenya? Vad hade hon gjort idag?

Fadime hade talat om sin och andras situation i riksdagen ett par månader tidigare. Inte för riksdagen, utan för Röda korset som hade lånat lokalerna, och med löfte om att Fadimes namn inte skulle synas utåt. Men Fadime hade hållit ett tal, och visat samma engagemang som tidigare, hennes åsikter var lika starka, hennes framförande lika intensivt. Socialsekreteraren Fadime Sahindal hade mycket väl kunnat arbeta med invandrartjejer, hon hade blivit accepterad eftersom hon visste vad de upplevde, hon hade haft kunskap om hur de tänkte och kände. Och ibland skulle någon känna igen henne och säga ”är inte du den Fadime som jag såg i TV så mycket förr i tiden, som berättade om hedersvåld och hederskultur?”

Fadime ville inte bli en martyr, hon ville inte bli en ikon. Hon ville vara en vanlig tjej, ha sin frihet att göra det hon ville med sitt liv. Fadime hade kommit långt. Hon visste att många andra flickor med hennes bakgrund fortfarande levde i tvång, i ett liv de inte själva valt. Det är mycket troligt att hon hade varit en aktiv och stor kraft i ”Föreningen glöm aldrig Pela”.

Leif Ericksson

 Leif Ericksson var Fadime Sahindals advokat. Han kommer att tala vid minneshögtiden på Uppsala stadsteater. Leif har tillsammans med journalisten Ulf Broberg skrivit boken ”Du ska dö: En dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal”. Boken lanseras fredagen den 20/1.  

Kategorier:Fadime Sahindal Taggar:

FADIMEDAGEN 2012: Göteborg

januari 15, 2012 Lämna en kommentar

 

MANIFESTATION

I Göteborg, på Gustav Adolfs torg, kommer Fadimes minne att hedras lördagen 21 januari klockan 14:00.

Talare (klara i nuläget)

Soleyman Ghasemyani, författare, socionom och medlem i Glöm Aldrig Pela och Fadime föreningen
Rasool Awla, statsvetare och sociolog
Neshmil Fatahi, representant från Iranska flyktingars riksorganisation

Musik

Sång av Sue Sergel (sång för Fadime)

 

Kontaktperson

Tofigh Mohammadi

mobil: 073-9809990, e-mail: peiam@hotmail.com

 

PRESS 

Idag skriver Göteborgsposten om hedersvåld, Fadime och vår manifestation. Läs mer här och här.

 

VARMT VÄLKOMNA.

Gästblogg: Lena Andersson, författare och kolumnist på DN:s ledarsida

januari 14, 2012 1 kommentar

Den 21 januari är det tio år sedan Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far. Det är svårt att tänka sig en viktigare och sorgligare kamp för människans befrielse ur omyndighet än Fadimes. Priset hon betalade var ohyggligt. Hon fick plikta med sitt liv för försöket att leva fri och autonom. Varken Fadime eller Pela Atroshi, som också mördades för att hon dragit skam över släkten, är avvikelser från en annars godartad eller harmlös hedersnorm. Deras öden exemplifierar denna norm. Och den lever och frodas. Idén att döttrar, söner, fruar och släktingar ska kontrolleras med avseende på relationer och sexualitet står tio år efter Fadimes död stark hos dem vars liv genomsyras av hederslogiken.

Att skam kan vända upp och ner på en av evolutionens förutsättningar, skyddet av avkomman, säger något om styrkan i socialt konstruerade idéer. Men socialt konstruerade idéer är just konstruerade. Det innebär att de kan förändras. Men då gäller det att omvärlden inte sviktar i fråga om kvinnors och flickors mänskliga rättigheter eller rätten att välja sin sexualitet. Då gäller det att man prioriterar individen när hänvisningarna kommer om diskriminering och kulturell särart. Då gäller det att påminna sig att tradition inte är ett argument, utan kräver argument. Och att familje- och släktnormer inte är en privatsak om de skadar.

Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet. Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas. Mord på döttrar är inte systemets väsen, kontroll är dess väsen. Kontroll utifrån kön och kyskhet. Hedern och lidandet tiger still, det är skammen och protesten som väsnas. Hedern utgörs av just stillhet, av icke-handling: att inte få delta i all undervisning eller i aktiviteter med icke godkända personer, inte tänka fritt om sin framtid men däremot ständigt tänka på sin passivitet och sedlighet, att alltid vara påpassad och passa på sig själv. Och ytterst: könsåtskillnaden som ideologi och kvinnans fångenhet i könet. Hederskulturen är denna logik. Mord sker inte förrän den förtryckta spränger logiken och vägrar lyda.

Hedersförtryck är inte – som alkoholism, allmän försumlighet eller regelbundna raseriutbrott, vilka också helt styr familjers liv – ett missbruk, en oönskad olycka, en bristande impulskontroll. Hedern är ett högsta ideal, ett idésystem om det bästa sättet att uppfostra och det mest anständiga sättet att leva. Förtrycket kan aldrig upphöra så länge idésystemet är kvar. Det måste ändras inne i huvudena på dem som bär det. Det kan bara ske genom stöd och positiv påverkan av tankemönstren så att det till slut blir uppenbart att systemet är ohållbart. Tydliga regelverk hjälper förmodligen också.

Att räkna offer för hedersmord och säga att hederskultur inte finns som struktur ska nog ses som en felslagen ambition. Eftersom mördandet inte är strukturen utan ett symtom på den, och eftersom förtrycket utgörs av oavlåtligt mentalt våld är det inte i första hand mordoffren som förkroppsligar den förfärande verkligheten. Det är den dagliga hederspraktiken och tankemönstret som måste uppmärksammans och förändras – idén att det är rätt att bemäktiga sig familjemedlemmars liv.

Ungdomsstyrelsen publicerade år 2009 en rapport som angav att 70 000 personer i Sverige mellan 16 och 25 år erfar att de inte själva får bestämma över sitt kärleks- och sexliv nu eller i framtiden. Världens frihetliga och demokratiska krafter är inte skuld till detta men har ett fullständigt ansvar att åstadkomma något, att inte förminska, relativisera, blunda eller bortförklara. Det förutsätter likabehandling av människor oavsett härkomst. När det gäller liv, autonomi och lidande får man helt enkelt anta att människors behov inte är obegripliga.

Idéer om skam och heder har de flesta. Föreställningar om skamligheter och försök att kontrollera andras uppfattning om den egna hedern är vanliga och värda att begrunda och problematisera för var och en av oss. I hederskulturen är de dock väldigt mycket snävare definierade. Skam kommer ur tanken att man inte får begå fel. Mer fruktbara är föreställningar om ansvar och skuld. Skuld går att reglera fredligt och tänka förnuftigt kring. Skam är bara en förtärande känsla av oduglighet, en förnimmelse av att rätten att finnas är förverkad. Skam kan aldrig sonas och leder så till aggressivitet. Skam har inget med ansvar att göra, det är dess problem.

Alla människor är mottagliga för förändring av sitt tänkande. Hederskulturen har kommit in i hjärnan som en idé, då kan den också ge vika för andra idéer och stimuli. Oförtröttligt resonerande stimuli, individinriktade, burna av jämlikhetstanken, obevekliga rörande könsseparatism och orimliga frihetsinskränkningar. Under tiden måste varje tänkbart stöd ges till dem som likt Fadime har rest sig ur ett ideal och flytt till ett annat.

Lena Andersson

 Lena Andersson är kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida. Hon är även författare och kom senast ut med boken ”Förnuft och högmod” som är en samling av hennes bästa texter. Lena skrev även en krönika i dagens DN, läs den här.

Konferens: Europeiskt utbyte om hedersvåld – hur går vi vidare?

januari 13, 2012 Lämna en kommentar

Evenemang i Stockholm

Den 20 januari samlas gäster från Europa, forskare, politiker  myndigheter och ideella organisationer för att utbyta erfarenheter om arbetet mot hedersrelaterat våld i stort – och tvångsäktenskap i synnerhet.

Konferensen sker mellan 13:00 och 16:00 i Paulinrummet i Stockholms Stadshus.

Anföranden hålls av:
Diana Wallis, EU-kommissionens vice ordförande från Belgien.
Jazvinder Sanghera, advokat, författarinna och grundare till Karma Nirvana, mot tvångstvångsäktenskap, från England.
Ahmed Mansour, socionom och verksam i Heros, från Tyskland.
Roberta Bunazzi, ordförande för European Foundation for Democracy EFD från Belgien.

Övriga medverkande:

Anna König Jerlmyr, moderat socialborgarråd i Stockholm.
Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet.

Juno Blom, verksamhetsutvecklare vid Länsstyrelsen i Östergötland.
Martin Permén, ansvarig för frågor om hedersrelaterat våld, Rikspolisstyrelsen.
Eduardo Grutzky, projektledare för HBT och heder som drivs av ALMAeuropa och RFSL ungdom.

Maria Rashidi, Ordförande för Kvinnors rätt.
Azam Qaraee,Verksamhetschef hos Linnamottagningen.
Sara Mohammad: Ordförande för Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime Föreningen.

Paneldebatt med NGO organisationer.

Samtalsedare: Eduardo Grutzky

 

Varmt välkomna! 

Kategorier:Fadime Sahindal Taggar:,

Manifestation i Stockholm, 19/1: Karlsson, Avci, Stark och Neemani

januari 13, 2012 Lämna en kommentar

                   

 

Den 19 januari kommer vi minnas Fadime Sahindal genom att finnas på plats på Centralstationen hela dagen.

Mellan klockan 18:00 och 19:00 kommer vi att ha en manifestation dit alla  som vill är välkomna.

Klara talare just nu är:

Ulrika Karlsson, riksdagsledamot för Moderaterna.

Gulan Avci, kommunfullmäktigeledamot för Folkpartiet i Stockholm.

Inger Stark, kommunfullmäktigeledamot för Vänsterpartiet i Stockholm.

Susanne Neemani, verksamhetsledare för systerjouren Somaya.

 

VÄLKOMNA!

Kategorier:Fadimedagen Taggar:,